Prisnämndens motivering:
»För ett livsverk av snille och sensualitet –
ådrat av humorns och minnets silvertrådar –
som laborerar med det högsta och respekterar det lägsta,
beskriver handens filosofi och andens händighet och med
konstnärlig suveränitet i tid och rum upphäver naturlagar,
dräper axiom och blåser liv i idéer som lagts vid allfarvägens ren.«

Läs Lars Gustafssons tacktal vid prisutdelningen

Lars Gustafsson
Född 1936, romanförfattare, lyriker, kulturkritiker, essäist – alltsedan debuten för nu 50 år sedan är hans författarskap ett där iakttagelsens djup, fantasins lätthet och den berättande röstens gåtfulla, orubbliga sinnesnärvaro oavbrutet har förnyat vår litteratur.

2008 års bok Fru Sorgedahls vackra vita armar är på flera sätt även i Selma Lagerlöfs anda – låt oss säga Gösta Berling-andan. Där finns kavaljererna i pannrummet, visserligen gymnasister, visserligen mer inriktade på filosofi och Mahlers symfonier än på upptåg och largesse – här har vi västmanländskt 1950-tal, torftigt och drömmande. Men liksom Gösta Berling är denna roman sin egen kosmologi, konstruerad av berättelser från det förflutna, sanna och uppfunna, storartade när de verkar gripna ur luften och visar sig förankrade i varat med tusen spunna trådar.

Det är också en naturgestaltning, en sjöisk gestaltning, hur som helst spelar Åmänningen och alla de andra sjöarna förbundna av åar med slussar en lika väsentlig roll som Löven hos Gösta. Selma – närheten finns i det stora spektrat av minnen, här även reflektioner om minnet som funktion och bedräglighet, i återvändandet till ursprung och urscen – som kan vara faktum eller fiktion – i bruket av skröna för att ringa in det subtila, i samtalet mellan naturfenomen, mellan vattenvägar och rullstensåsar.

Men Gustafssons roman är förstås något helt annat, långt mer förbunden med hans egen estetiska linje än med någon annans. Den som minns den stora sviten Sprickorna i muren, den lilla pärlan Tennisspelarna och den stora, mästerliga 90-talsromanen Historien med hunden vet hur han – utan minsta postmoderna blinkning – skapar förlopp av mycket skilda bitar ur fenomenologin: några korsande berättelser, ovidkommande tillägg, litet självbiografisk fiktion och filosofiska resonemang (som ofta balanserar på randen till fiktion; samtidigt som han tillåter sig att vara ”svår” och bildad, kränker han dem som känner sig kränkta av sådant ytterligare en gång, genom att spexa med de stora frågorna, utan att tala om att det är det han gör. Det skapar den underbara osäkerheten i hans romaner, känslan av fritt fall, tidlöshet och de absoluta värden som var och en måste finna eller uppfinna själv).

I Fru Sorgedahl tillkommer en nyhet. Beslutet att inte tjusa. Först tänker man men kära nån! Vad är det här för grammatik! Stilen! Hallå, redaktör! Tills insikten gryr att han gestaltar ett språk som avböjer elegans, tillåter sig att börja meningar efter varandra med ”men”. Tappar tråden. Huvudpersonen är gammal och behöver inte längre underkasta sig uppsatsskrivningens formalia. Men det är bedrägligt och en lek med läsarens konventioner. Likgiltighet för verbal finish visar sig gång på gång vara en avstamp för stora, underbart formulerade sanningar. De behöver en grund av ofärdighet och trivialitet för att kunna uppstå. Det är den outtalade sanningen.

Berättarjaget i romanen är som ofta så Gustafssonlikt att man gör misstaget att tänka på honom medan man läser. Han går in och ut och ut och in i sin persona, när han låter sin huvudperson – 70+fellown vid Magdalen College i Oxford – tänka tillbaka på sina tonår i Västerås. Sommarromansen med gjutarens dotter och dyrkan av den huldrelika fru Sorgedahl, vars blommor han vattnar en sommarvecka. Han minns magistrar och adjunkter, väderfenomen och att baxa en cykel mot snöstormen på hal trottoar och med tung packning. Han minns tystnadens stora utrymme, i vilken vart ljud har en innebörd värd att beakta. Han levererar paradoxer om livet. När han som pojke hör gjutarens stora, livliga familj, inkluderande kusiner och fastrar, bullra ner till båtplatsen för en utflykt – själv sitter han som enda barn utanför sin tysta sommarstuga – tänker han som gammal man: ”Hur outhärdliga kan inte glada människor vara! Hur mycket lugnare är det inte hos de sorgsna!” Gustafsson är en mästare på att arbeta sig fram till dilemman som är olösbara och presentera dem som sådana. Olösligheten är en tillgång. Att gissa gåtorna och besvara frågorna gör slut på dem. Det olösliga har inget slut, det är också oskattbart.

Mycket mer finns att säga. Om hur han förblivit kontroversiell, beslutsamt störande, men aldrig varit legitimerad kontroversiell på det lättköpta sättet. Han gör sig inte förbrukbar. Han tjänar inte. Han är ett av landets få litterära snillen – ordet inbegriper en egenart som inte är helt beskrivbar och än mindre förklarlig.

Sigrid Combüchen